Järla ställde upp med ett damlag för första gången samt 2 herrlag.

Herrarnas förstalag belade en hedrande 64-de plats.

Damerna hade en första målsättning att gå runt.

Bilderna tagna av Matts Andrée och skannade från diabilder, tyvärr av inte av den bästa kvalitén.

(OBS! Klicka på bilden så kommer bildtexten fram.)

Förberedelserna börjar redan på fredag kväll då tre tappra Järlaiter har dragit ner en full lastad släpvagn med Nacka Kommuns  lånetält, bensin drivet elverk, gasol driven bygg fläkt och belysning mm.

(OBS! Klicka på bilden så kommer bildtexten fram.)

Nedanstående text hämtad från Orienterings sektionens klubbtidning Järla Nytt nr 2 1982

TIOMILA 1982 Vilsta/ Eskilstuna

Den 8-9 maj 1982. Likt ett statligt verk hade årets Tiomila blivit utlokaliserat. Tävlingscentrum var sålunda förlagt till Vilsta campingplats utanför Eskilstuna. Några som jublade högt åt detta var journalister och landsortsklubbar, de trodde nämligen att det var deras kritik av arrangörsklubbarnas

tidigare val av tävlingsplatser som orsakat förflyttningen. Sorry! Tävlingsområdet bestämdes för mer än tre år sedan! Efter en dryg bilresa till Eskilstuna befann jag mig klockan 13.00 på plats. Den vanliga Tiomilastämningen infann sig även i år. Som lagledare kunde jag konstatera att det mesta såg bra ut. Frågetecknen var två. Båda gällde knän. Jonas och Harald hade känt sig osäkra på start, men till slut givit klartecken. Det för Järla historiska, att ett damlag startade i tävlingen, inleddes med start kl 13.00. Tyvärr kan man inte följa den tävlingen när man är engagerad i herrlagen. På annan plats i detta nummer kan du dock läsa om damernas förehavanden. Vädret var – jämfört med 1981 års tävling – två klasser bättre. Sol och torrt. Förutsättningarna har du nu fått en liten inblick i. Hur gick det då? Snart får du veta det i 20 delar

KOMMENTAR

Först en liten bedömning av varje löpare:

1. Tord Jansson                Lade Järla i vinnarhålet.

1.Toppe Lindgren            Orutinerat kort vände leken.

2.Lasse Längberg            Upp till 9:a – storstilat.

2. Olof  Stjernström       Arvidsjaur-Vilsta t.o.r.

3. Ensio Kolari                Haakapellä.

3.  Lasse Nordlander     Lottades på dålig häst – stark ändå.

4. Bengt Hall                  Inget fall, ej heller någon knall.

4. Harald Stjernström  Säkerheten själv.

5. Anke Hall                   Lysmasken lubbade lyckat.

5.David                           Sibylla – dagens rätt

6. Peter Sandström      Lång man + lång sträcka = låg placering.

6.Gustav Grandin        Pohlman i lä.

7.Leffe Mattson            Starkt kort för 1983.

7.Hasse   Nauman       En kontroll för mycket.

8. Putte Hävren           Finsnickrade en del.

8. Gunnar                    Gryningslöpare i skymundan.

9. Uffe Sandberg        Repa mera.

9.Göran Glanshed     Hjälpryttare i sprinterdress.

10. Jonas Andersson Träningskommittén ser dig.

10. Janne Lindgren   Valsade runt.

Slutplaceringarna blev alltså för l:a-laget 64:a och för 2:a-laget 314.

Med tanke på att l:a-laget låg på 19:e plats efter långa natten är det klart att slutplaceringen 64:a är en besvikelse. Dock visade det sig att vi nu har ett lag med kapacitet för att hänga med i toppen.

Vad 2:a-laget beträffar förbättrades förra årets placering markant. Laget var dessutom betydligt stabilare. Till nästa år bör laget vara ytterligare en klass bättre. Ett problem är att det nu inte fi s några nya juniorer att sätta in i laget. Det var ju huvudanledningen till att vi började köra med två lag i Tiomila, så att de yngre skulle få känna på hetluften. Om 5 år hoppas vi dock att det fina ungdomsgäng som nu finns kan förbättra den situationen.

/ Anders Asplund Lagledare

Här nedan får du ta del av hur varje kille upplevde sin sträcka:

TORD JANSSON, sträcka 1: Såg backen uppför vid starten och kände olust, med en nervositet som var mer än lagom. Med lätt huvudvärk och osäker på mig själv joggar jag, i min nystärkta Järladräkt, ut från TC. Men under uppvärmningen 50 min före start lossnar det och allt hamnar på rätt plats. Lusten och den där speciella Tiomilakänslan infinner sig. Skönt Pang!

Med en perfekt blandning av fjärilar i magen och koncentration håller jag mig i ledet uppför backen (det är 14 km kvar från toppen, grabbar)! Fick ett perfekt lopp utan misstag. Försökte satsa allt på kartan utan att tappa fart. Vid 10 km dök Lidingö, Hagaby och Södertälje upp bakifrån. Dom blev ett kvitto på att man hängde med fint, och gjorde att man kunde öka lite. Där var vi tre minuter efter. Fast jag var klart tagen den sista kilometern, så höll flytet i sig ända fram och stapplande trött men väldigt nöjd kunde jag lämna över till Lasse. Blev lite förvånad över att jag var hela 8 min efter, men ”kan inte göra bättre känslan ” stod sig. Efter obligatoriskt rundsurr i duschen, där alla gafflar längst och mest, förstod jag att jag hade sprungit den längsta varianten. När jag stod där på kullen i det varma kvällsljuset, visste jag helt säkert att Lasse skulle vara med i täten in. Härligt! Sen gick det ju av bara farten och vi genomförde ett väl godkänt och bra Tiomila. En trivsam debut i Järla för min del.

LASSE LÄNGBERG, sträcka 2: Kände mig mycket laddad och samlad inför detta Tiomila. Vi hade ju fått några nyförvärv som förstärkt lagets chanser. När Tordan kom in för växling så tänkte jag att ”nu dj-r måste det gå bra”. Gick ut löst som jag brukar, ingen idé att ta ut sig i början. Kändes segt till l:a skärmen, till vilken det bara var stiglöpa, 10-15 lag rusade förbi mig. Men till 2:a kontrollen började det lossna. Stämde sedan bra med både orienteringen och löpningen. Vid 5:e kontrollen före mål blev jag helt ensam och då förstod jag att jag låg bra till. Sista 3 skärmarna gick på vilja, ordentligt sliten. När jag sedan växlade över till Ensio kändes det oerhört skönt att vi låg med i täten. S k ”tiomilafeeling”. Tur att Tordan hade fått den längre gafflingen för så värst många steg till hade jag inte orkat ta.

ENSIO KOLARI, sträcka 3: Efter en otrolig uppladdning, 2 dagars sängliggande, kom jag till tävlingen väl utvilad. Efter de inledande sträckorna låg Järla och borrade strax efter täten och man började tro att något stort var på gång. Så kom dom, efter 16,5 km slit, först Gävle och 27 sek. efter kom Järla in som 8:a. Full rulle upp till startpunkten. Ser täten framför mig på vägen, de viker efter ett tag in i skogen och jag hänger på. Men det visar sig att de var på väg till en annan skärm. Där försvinner ett par viktiga sek + klungan. Kör själv ut på vägen igen. Är snart i fatt dem som jag sett förut på väg till 2:an. Sen går det som på snöre fram till 5:e, där jag sprang lite för långt och kom lite efter. Är i fatt igen på väg till 6:e. Flyter sen bra ända fram till ll:e, där jag stannade lite för tidigt och letade. Men efter ett tag fick jag syn på skärmen. Och sen blev det spurtstrid med Ravinen där jag åkte på torsk + att jag växlade 5,08 efter täten.

BENGT HALL, sträcka 4: Alla UK-medlemmar har ju inte förmånen att själv välja 5 räcka. Hur skulle det se ut med hela UK ”på smörsträckor”. Så när Jonas hade valt den simplaste av sträckor fick jag offra mig på en blodigt hård, kort skymningssträcka. Efter två sträckor kunde konstateras att UK gjort ett bra jobb. Grabbarna gjorde vad vi förväntade oss, åttonde plats, helt enligt planerna. Ensio drog iväg och det var dags för uppladdning och när jag satt där och snörde skorna hörde jag helt oförstående: ”Efter tre sträckor är vi säkert med sen…..” Hm, vad menar dom? Jag springer ju fjärde. Nåväl, kommen till kartplanket repeterade speakern ställningen vid radion. Nr 108 låg nu på 5:e plats uppfattade jag, inte helt nervös. In till växling som lag 31 kom Ensio och jag gick ut meterna efter ett annat favorittippat Nackalag med tanken att ”här ska hängas”. Tyvärr har den rödtröjade ”fel” gaffling och jag blir tvungen att orientera själv. Det går rätt bra, kontrollerna sitter där de ska och efter hand bildas en klunga på ca 10 man som går rätt på kontrollerna utan större problem. Det var ljust och fint hela banan så pannlampan var bara onödig barlast. Jobbigt på slutet och sträckan mellan målskynket och kartplanket otroligt dryg men jag lyckades i alla fall få över en karta till brorsan Anke.

ANDERS ” Anke” HALL, sträcka 5: Efter en rigorös uppvärmning bl a in mot Eskilstuna, så fick jag kartan av en något mosig (?) Bengt. Skymningen var precis så skum att pannlampan måste vara tänd från början. Banan var på 9,5 km och RAK, inte häng. Full rulle redan från start. Banan gick i en åtta rakt söder ut från TC i det stigrika området väster om landsvägen. Första lyktan fanns där den skulle och på väg till 2:a kom jag ifatt ett gäng på 10 st som anfördes av Ravinen. 2:a och 3:e inga problem, men det gick ordentligt fort för vi sprang ju nästan bara stig. På väg till fjärde hände det som alltid händer på en sån här sträcka. Klungan blev som en solfjäder halvvägs till kontrollen. Med lite tankens skärpa och mycket flyt tog jag fjärde lyktan ihop med Hakarpspojkarna och en annan snubbe. En liten sväng vid 6:an gjorde att Almby kom ikapp. Snart var vi ett 20-tal som gjorde allt för att knäcka varandra i löpning. Men det fick vi igen vid lyktorna där det blev några små krokar. Till näst sista rundade jag ett berg i stället för att gå rakt över och det kostade några placeringar. Och så fick jag stryk i spurten av en kille så jag var lite orolig att jag hade tappat några lag. Peter fanns på plats och av Roffe som just då jobbade som kartnummerutpekare fick jag reda på att vi växlade som 20:e lag. Toppen!

PETER SANDSTRÖM, sträcka 6, långa natten: Jag kände lite oro över hur fort det egentligen skulle gå i skogen under tiden jag värmde upp. Det var ju i alla fall 16,5 km. Magen spökade lite också, som om jag druckit för mycket vätska. Allt detta glömdes snabbt när Anders kom infarande i andra klungan. Jättekul att ligga med så här långt fram. Jag fick gå ut med en 20-mannaklunga, så jag hoppades slippa leta efter de 21 lyktorna ensam. Till de två första gick det fort på stigar, sedan blev det rätt igenom. Farten nu mer behaglig och Almbys kille står för den mesta orienteringen. Det gör han bra, bara två gånger blir det lite virrigt i klungan. På väg upp mot 14:e kontrollen kommer vi upp ett gäng och jag förstår att det är täten, då Lidingös kille helt plötsligt är bredvid mig. Efter sista vätskan 4 km från mål börjar det klucka i magen. Nu är det bara stiglöpning hem och det gör förbaskat ont i magen när jag tar i för att hänga med. Synd att man inte känner sig fräsch när man har utgångsläge att få slåss om tätplatsen. Men vilken härlig känsla att få komma in på upploppet och sen få lämna över kartan till Leffe.

LEIF MATSSON, sträcka 7: Laddad till max (tydligen överladdning), av de andra grabbarnas lopp gay jag mig ut. Efter två km upptäckte jag dock att jag måste ha glömt huvudet kvar i sovsäcken. En 10-milalöpares mardröm visade sig vara verklighet när jag nöp mig i armen. Efter ca 15 min irrfärd kom jag dock till rätta och skärpte mig. Resten gick riktigt skapligt. I mål enormt besviken och trött. REVANSCH 1983 !

LENNART ”Putte” HÄVREN, sträcka 8: Fick kartan och joggade likt Lasse Längberg lätt uppför slalombacken och efter diverse vägar, stigar och lite kliande i huvudet satt första där. Oroväckande tomt i skogen. På väg till 2:a lyktan höll jag på att bli nertrampad av världens klunga löpare från långa natten som sprang åt motsatt håll. Kontrollen gick fint, 3:e likaså. Till 4:e, en långsträcka med enbart stigvägval, höll på att sluta illa då jag tappade bort mig lite och förlorade nån min. Kom ut i ett sumpområde till 5:e och slarvade bort ännu en min. Krånglade mig fram till 6:e och hit hade det gått rätt bra. Och nu började det bli lite folk också och regnet gjorde sig påmint. På långsträckan till 7:e sprang vi rätt igenom. Plötsligt vek alla av till vänster. Nya funderingar. Jag skulle ju till höger och fick fortsätta ensam. Inte bra. Dessutom hade jag fel vägval från början. Tappade ca 4 min på denna sträcka. 8:an satt fint. På 9:an schabblade jag ganska mycket och tappade 4 min till. Nu tyckte jag att det började gå riktigt dåligt. När jag dessutom missade 10:an med ett par min var humöret inte på topp precis. Klarade resten hyfsat så att Uffe fick sin karta och fick ge sig iväg.

ULF SANDBERG, sträcka 9: Ska dessa återspeglingsartiklar stå i proportion till banlängden får den här bli kort men energisk. Sträckan var nämligen kort, 8,5 km, och gemensam som det angivits i programmet. Redan på väg till l:a blev förvirringen stor, jag var ju helt ensam, övergiven och utlämnad åt mitt öde. Var är alla mysiga klungor som jag enligt UK skulle ligga och borra i. Man kanske skulle ta och JO-anmäla sträckan. Ju längre tiden led ju mer total kändes ensamheten. Just som jag skulle sätta in en kontaktannons i tidningen så dök en frälsare vid namn Anders Nilsson, Gustavsberg, upp bortom horisonten. Ett lyckans ögonblick då hans gestalt framträdde ur morgondiset. Här skulle utövas samarbete på regional nivå. Så blev också fallet. Han orienterade och höll farten. Jag gjorde resten. Vi hade även en kille från Gagnef med oss, men han låg bara och gjorde parodi på vårt motto: ”Självvald väg genom okänd terräng …….” Dvs han hängde. Sista biten mot mål handlade mest om att avvakta positionen och jag kunde med lättnad avlämna kaveln till Jonas.

JONAS ANDERSSON, sträcka 10: Mitt i infernot av speakerröster, fågeldansen och nordisk förbrödringsfest i husvagnen bredvid, ligger man och laddar. Ljummen filmjölk och start kl 02.30. Nu är det ruggigt i husvagnen. På med liniment på benen. På med pannlyset och ut i natten för att värma upp. Samma fina underlag i växlingsfållan som i fjol. Ett par snabba ruscher i leran på spaning efter Uffe. Gryningen kommer allt snabbare. Av med pannlyset, här ska tjänas viktiga kilon. Äntligen växling. Gustavsberg 100 meter före, drömläge. Aki-Bua-steg uppför slalombacken. ”Snabbt, men hopplöst osäkert.” Fjärde kontrollen – letar i fel parti med landslaget. Inläsning, kommer fel igen. Stämplar ensam och kör ett par kontroller. Tillsammans igen. Nionde kontrollen 900 fel, över en stor stig och genom ett grönområde utan att märka något. Ensam och deprimerad. Kommer in i en klunga som springer lugnt men säkert. Tur är det för nu börjar jag få ont i magen. Kontrollerna spikas men löpningen går sämre och sämre. Tredje sista. En klunga kommer upp, jag chansar in mot skärmen men kommer lite på sidan och blir efter. Stämplar vid sista. Spurt. Tittar upp mot ljustavlan.

64 . . . dj-r! Ingen handduk!

Så gick det på 2-MILA

Då Tiomila kördes för 37:e gången skrevs ytterligare ett blad i Järlaorienterarnas historiebok. För första gången kunde vi starta med ett damlag i Tvåmila och det var verkligen kul. Förra året startade vi med två lag i herrklassen och det tror jag var 10 år sen sist. Och det var nu andra året i följd som vi hade med två herrlag och vår målsättning i framtiden skall bli att alltid ha med två herrlag och minst ett damlag i Tiomila.

Nattens ösregn hade upphört och solen var på gång då 424 damlag kl. 13.30 sköts iväg i det fina friluftsområdet Vilsta alldeles söder om Eskilstuna, där en slalombacke utgjorde bra läktarplatser för de många tusen åskådarna. Och den stigrika terrängen i tävlingsområdet bjöd på många vägval. De fyra första sträckorna var gafflingssträckor och endast den sista och samtidigt längsta med sina dryga 8 km var gemensam.

Nå, hur gick det då, undrar du säkert? Nu var väl föresatsen inför premiären att i första hand ta sig i mål och det lyckades ju. Och med lite större utdelning, lite mer tur och kanske lite mer skärpning och när premiär nerverna har lagt sig tillrätta kommer flickorna säkert att nå betydligt högre än den 348:e plats man nu nådde. Men jag tycker dom var duktiga som tog sig runt och alla tyckte säkert att det var kul.

Stora Tuna vann med tiden 3.29,30 och Järla tog som sagt 348:e plats med tiden 5.40,35. Och så låter vi varje flicka med sina egna ord berätta lite om hur de upplevde sin sträcka och så kan du också på ett diagram se de olika växlingarna

LENA JANSSON, sträcka 1: 13.30 ska starten gå. En halvtimme innan börjar alla spänstiga och färggranna löpare värma upp. Vi står vid starten. Under hela öppningstalet håller jag i min karta, för att den inte ska åka till väders när starten går. Jag får mjölksyra i armen och nu går . .. nej, de tar talet på finska också. NU! Alla rusar iväg och har samma tanke i huvudet. BACKEN! Orkar man springa uppför hela eller ska man spara på krafterna? Jag vecklar ut min karta mitt i backen och försöker hitta startpunkten. Nu är vi uppe och massor av tjejer väller fram på vägen. Vi fortsätter in i skogen. Jag tror jag vet var vi är. Lugnar ner tempot något. Och plötsligt stannar alla runt omkring mig. Jag med. Hjälp, var är vi? Frågar Marie Nissar om hon har samma kodsiffra. Nej. Jag börjar irra omkring lite på måfå. Där är en kontroll, men den var Maries. Irrar vidare. Lyckas lista ut var jag är och hittar sent omsider min kontroll. Fortsätter sen och kommer snett till andra och mycket snett till tredje. Nej, nu får jag skärpa mig. Tar ett säkert vägval till nästa. Jag genar lite för att vinna tid. Vet var jag är men det stämmer dåligt. Det springer många här, så det är nog åt rätt håll. En tjej frågar mig var vi är. Jag svarar undvikande att jag inte vet exakt. 100 meter till, vi tvärnitar. Jag vet absolut inte var vi är. En stig runt ett blåkärr. Här, 700 m från kontrollen kan jag ju inte vara. Frågar. Jo, där är vi, tjejen och jag. Då har vi lite att göra, säger vi och rusar iväg och bommar i alla fall. Vi reder upp det. Efter detta satte jag skygglappar för ögonen och skötte mig själv. Då gick det bra. Spikade resten. Kom in som 353:a. Mycket dåligt. Men lätt att ta igen nästa år!

EVA-LOTTA ANDERSSON, sträcka 2: Så var det min tur. Upp för slalombacken, som var kantad av en entusiastisk publik. Jag tvingade mig att kuta ända upp, så redan vid startpunkten hade jag mjölksyran sprutande ur öronen. Min l:a kontroll var en sänka. Jag bestämde mig för att köra stig dit, men gena en bit mellan två av dem. Det skulle jag tyvärr inte ha gjort, för då jag kom in i skogen blev jag ganska osäker var jag befann mig. Fick inte stigarna att stämma men bestämde mig för att fortsätta i kompasskursen. Efter lite surrande kunde jag äntligen läsa in mig vid en jättesten och sedan var sänkan inga problem. Det visade sig att jag hade den långa gafflingen, så redan till 2:an var jag solo. Den gick hyfsat. Kom lite snett till vänster men såg det snabbt. 3:an och 4:an gick också fint och sedan följde två st långsträckor. Det blev mycket stiglöpa och jag blev ganska mör. Skärmarna satt i alla fall där de skulle. Banan avslutades med två kortare sträckor och sedan var det ”bara”  upploppet kvar. Om det ändå hade varit klart i och med att man gick under målskynket. Men så väl var det inte: Ulla-Britta stod långt, långt borta vid planket och väntade på att få sin karta. Så det var bara att pallra sig dit, rycka kartan och önska svärmor lycka till.

ULLA-BRITTA HALL, sträcka-3: Jag tyckte inte att jag kände mig nervös när Lotta lämnade över kartan till mig, men tydligen var jag det. När jag tagit mig uppför den gräsliga backen till startpunkten, fattade jag ingenting. Första kontrollen låg bara 250 m bort, vid sidan av skidbacken. Troligtvis ville jag bara bort från allt folket och in i skogen, för jag bara sprang. Jag visste inte riktigt var jag var. Men till slut stannade jag och började titta på kartan. Jag var då på väg mot 2:a skärmen och fick vända. När jag äntligen stämplade vid den l:a hade jag varit ute i drygt 20 minuter. På 250 meter !!! Puh! Sen spikade jag alla 7 kontrollerna och när jag stämplade vid sista så small startskottet för herrarnas tävling. Min debut på Tvåmila var alltså inte särskilt lyckosam och när jag visade Ragge det hela sen så sa han: ”En sån lätt kontroll har jag inte haft sen jag fick skärmmössa!” Gunilla stod dock kvar och väntade på mig.

GUNILLA GLANSHED, sträcka 4: Min medverkan i Tvåmila började med att Göran kom hem från ett möte och sa att jag var en av fem som skulle springa. Jag tyckte det var ett roligt skämt (jag började orientera för 2 år sedan). Att det var sanning hade jag ingen aning om, det gick upp för mig långt senare. Roligt var det att vara med. Springa kan jag men det här med kontroller är svårt, jag har svårt att hitta dem. Av sju kontroller kom jag ganska rakt på tre, de andra fyra fick jag leta 3-4 minuter var efter, vilket för mig är kort tid. Jag sprang på de säkra stigarna, vilket innebar nästan 2 km längre än banlängden. Lyckan var att kunna växla över till Karin och konstatera att vi kunde fullfölja. Någon bra placering fick vi inte och det hade ingen av oss räknat med. Men nu har också tjejerna något att satsa på till nästa års Tvåmila. Och det finns ju många lag att plocka.

KARIN ANDERSSON, sträcka 5: Jag hade fått äran att springa sista sträckan (8,5 km) i damlaget. Det var den enda sträcka som var en hängsträcka, och det var därför meningen, att jag p g a min dåliga orienteringsteknik (ej ett arv av min far) skulle hänga på någon eller flera tjejer. Dessvärre blev det så, att jag nästan inte hängde alls utan sprang efter mitt eget huvud. Laddad med mat och förmaningar om att jag skulle ta det lugnt och att det dröjde en del timmar innan det skulle bli mörkt, fick jag kartan av Gunilla, Min 10-mila debut hade börjat. Efter ett par skräcksekunder uppe på slalombacken (när jag trodde jag hade fått en blank karta, men så gick det upp att den var hopvikt och häftat) satte jag av efter stigarna till första kontrollen. Den missade jag med ca 15 meter och kom till en annan, men det redde upp sig ganska snart. Över vägen och den andra kontrollen satt som den skulle. Tredje blev ”spik” och jag kom upp en tjej. Till 4:an kom jag lite snett men kom ifatt 4-5 tjejer och till 5:an några till. Till 6:an var en långsträcka, och mitt i skogen hördes ett brak och ett koppel av minst 50 killar på andra sträckan dundrade förbi. Samma sak upprepades på väg till 8:an Man blev nästan nedtrampad. Det blev lite irr till 9:an men efter ca 5 minuter så fann jag den. Vi var nu 7-8 tjejer. 10:an gick galant, och till ll:an sprang jag allt vad jag förmådde längs en kraftledning. Till 12:an var det upptrampat ända fram. Över vägen och 13:e kontrollen satt där den skulle. Men sen råkade jag komma till killarnas sista kontroll, som låg 20 meter från min, men jag förstod mitt misstag. Sista kontrollen visste jag var den låg innan jag hade startat, så den bommade jag inte. Sen var det bara den härliga spurten kvar. Det var kul att springa och inte så svårt som jag hade trott.

Ja, nu har vi hört våra flickor berätta om sina upplevelser och nu önskar vi dem verkligen lycka till i sin träning och i sin satsning på nästa års Tvåmila.

Åke Hall